Föreningen Gotlandståget (GHJ)

Föreningen Gotlandståget: Väktare av Öns Rullande Kulturarv

På Gotland finns ett levande bevis på att passion och envishet kan förflytta berg – eller i detta fall, rädda en hel järnvägsepok från att raderas ur historien. Föreningen Gotlandståget (GHJ) är inte bara en museijärnväg; det är en kärleksförklaring till den tid då ångvisslor bröt tystnaden över den gotländska landsbygden och smalspåriga järnvägar band samman ön. Utan deras outtröttliga arbete hade ett oskattbart kapitel av Sveriges tekniska och sociala historia varit förlorat för alltid.

En Kamp Mot Klockan: Så Började Allt

Photo: Helen Simonsson, CC BY-SA 4.0. Source

Berättelsen om Föreningen Gotlandståget tar sin början i en tid då moderniseringen hotade att sudda ut de sista spåren av den gotländska järnvägen. Under 1960-talet stod ett ensamt museitåg, draget av det lilla ångloket "Dalhem", uppställt i Roma. Det var tänkt som ett minnesmärke över den sista ordinarie tågresan på ön 1960, men väder och vind tog snabbt ut sin rätt. Tåget förföll alltmer och det fanns överhängande planer på att frakta bort loket från ön till fastlandet för att bli skrot eller reservdelar.

Då klev en grupp eldsjälar, med polismannen Ulf Ronander i spetsen, in i handlingen. De vägrade acceptera att Gotlands rika järnvägshistoria skulle gå förlorad. Den 4 februari 1972 samlades likasinnade på hotell Solhem i Visby och bildade Föreningen Gotlandståget. Deras mål var lika tydligt som det var djärvt: tåget skulle räddas, och Gotland skulle återigen få en fungerande järnväg att färdas på.

Från Fårhus till Levande Museum

Det första stora steget för den nybildade föreningen var att finna ett permanent hem åt tåget och samlingarna. Valet föll på den gamla järnvägsstationen Hesselby i Dalhem. När föreningen lyckades köpa loss stationen 1972 var den dock en sorglig syn. Den vackra stationsbyggnaden från 1902 hade förlorat all sin forna glans och användes vid tillfället bokstavligt talat som ett fårhus. Den en gång så ståtliga bangården var helt uppriven och marken ekade tom.

Men med en enorm hängivenhet och tusentals ideella arbetstimmar förvandlades platsen steg för steg. Mellan 1972 och 1974 totalrenoverades stationshuset till sitt ursprungliga, pampiga skick. Man började lägga ny räls, slipers för slipers. Den 8 oktober 1978 nåddes en magisk milstolpe då Gotlands Hesselby Jernväg (GHJ) kunde invigas under festliga former av landshövdingen. Då bestod banan av blott en knapp kilometer räls fram till hållplatsen Eken, men det var ett fullgott bevis på att det omöjliga de facto var möjligt att genomföra.

Sedan dess har föreningen oavbrutet flyttat fram positionerna. En av de allra största bedrifterna i modern tid inträffade den 14 maj 2015, då man efter år av hårt arbete äntligen nådde målet att förlänga banan hela vägen över Dalhemsån och fram till Roma. Idag stoltserar föreningen med en 6,5 kilometer lång museijärnväg som under sommarhalvåret sjuder av liv och rörelse.

Att Bevara det Oersättliga

Föreningen Gotlandstågets arbete handlar om mycket mer än att bara köra vackra veterantåg; det är en kulturgärning av nationella mått. Man bevarar och skyddar den unika spårvidden på 891 millimeter (tre svenska fot), som en gång var den centrala livsnerven i det gotländska landsortssamhället. Föreningen har med stor möda och detektivarbete spårat upp och återbördat historiska gotländska fordon som spridits över hela landet.

Ångloket SlRJ 3 Dalhem, som en gång stod och rostade sönder i Roma, är idag föreningens absoluta stolthet och själva symbolen för deras arbete. Men i de unika samlingarna ryms också ånglok som GJ 3 Gotland, vilket lyckligen återvände till ön 1992 efter decennier i exil på fastlandet, och KlRJ 1 Klintehamn, som 1997 hämtades hem efter att ha stått uppställt utomhus i en småländsk hembygdspark ända sedan 1961. Varje vagn, varje lok och varje bevarad liten biljettlucka bär på en tyst berättelse om de människor som byggde och levde med järnvägen i sin vardag.

Ett Ovärderligt Arv för Framtiden

Om Föreningen Gotlandståget inte hade bildats den där mörka vinterdagen 1972, hade den gotländska järnvägsepoken sannolikt varit totalt utraderad ur det offentliga minnet. Det skulle inte finnas några visslande ånglok som påminde oss om öns tidiga industrialisering, inga gnisslande teakvagnar som visade hur våra mor- och farföräldrar en gång reste, och framför allt ingen förståelse för hur järnvägen formade det gotländska landskapet och knöt samman socknarna. Föreningens arbete ger oss en fysisk och taktil länk till det förflutna, en plats där historien kan upplevas med alla sinnen – doften av brinnande stenkol, ljudet av rytmiskt dunkande hjul och känslan av de blanknötta träbänkarna i tredje klass.

Föreningen och dess hundratals ideellt engagerade medlemmar är inte bara vårdare av gamla maskiner. De är kulturbärare som håller den lokala historien pulserande levande och gör den begriplig för nya generationer. Genom sitt gedigna museum i Hesselby, sina noggranna arkiv och sitt rullande kulturarv är de en fullkomligt omistlig del av Gotlands djupa identitet.

Denna artikel inspirerades delvis av personliga minnen kopplade till Föreningen Gotlandståget (GHJ) som nyligen trädde fram i ljuset och bevarades genom ett noggrant digitaliseringsarbete. Om någon sitter på äldre fotografier, analoga smalfilmer eller ljudupptagningar med anknytning till denna fantastiska förening, kan professionella tjänster som EachMoment hjälpa till att säkerställa att dessa ovärderliga ögonblick överlever tidens tand och kan fortsätta berika vår gemensamma historia för kommande generationer.