Färgfoton från före 1990 lider av en process som kallas "färgämnesblekning". Färglagren — cyan, magenta och gult — bryts ned i olika takt. Typiskt försvinner cyanlagret först, vilket skapar den karakteristiska rosa eller orange nyans som de flesta gamla familjefoton nu uppvisar. Denna process är kemiskt oåterkallelig i själva papperet — men kan korrigeras under den digitala skanningen.
Pappersunderlaget bryts också ned. Syrligt papper, som användes i billiga utskrifter och äldre album, avger syror som angriper fotot underifrån. Fukt orsakar fläckar, mögel och permanent hopklistring — foton fastnar ofta i glasramar, på albumblad eller mot varandra. Värme får utskrifter att bucklas och vridas.
Polaroidbilder har sina egna specifika problem. Det kemiska lagret förblir aktivt i decennier, vilket gör att bilden sakta bleknar eller mörknar. Den vita ramen runt bilden gulnar eller brunknar. Och många Polaroidbilder fixerades aldrig — de var designade för omedelbar visning, inte för arkivering.
Svartvita bilder är generellt stabilare, men känsliga för silveroxidation (silverbeläggning på ytan som ger ett metalliskt utseende), fukt och fysisk skada. Blanka bilder repas lätt. Matta bilder samlar damm och fingeravtryck som efter decennier inte längre kan avlägsnas.