Minikassetter använder samma grundteknik som vanliga ljudkassetter — järnoxidpartiklar på en polyesterbas — men allt är miniatyriserat. Bandet är smalare (3,81 mm, samma bredd men i ett mycket mindre hölje), transporthastigheten är lägre (2,4 cm/s jämfört med 4,76 cm/s för vanliga kassetter), och kassettskaltoleranserna är trängre. Denna miniatyrisering skapar unika felsätt.
Det första problemet är själva bandet. Minikassettens bandstock tillverkades enligt en lägre kvalitetsstandard än vanliga ljudkassetter eftersom dikteringsinspelningar betraktades som tillfälliga — spela in, transkribera, återanvänd. Oxidbindemedlet var ofta billigare och bryts ned snabbare. Efter 30–50 år flagnar oxidskiktet och lossnar, vilket lämnar luckor i inspelningen.
Det andra problemet är transportmekanismen. Minikassetter använder en enklare drivmekanism än vanliga kassetter — ofta en enda capstan utan klämrulle, som förlitar sig på friktion för att flytta bandet. När kassetthöljet åldras och vrider sig ändras friktionen, vilket orsakar hastighetsvariationer (wow och flutter) som förvränger talet. Vissa minikassetter fastnar helt — bandet fäster vid tryckdynan eller vid sig självt inuti höljet.
Det tredje problemet är uppspelningsutrustningen. Philips och Grundig slutade tillverka minikassettdiktafoner i början av 2010-talet. Olympus lade ner sina ungefär samtidigt. Fungerande enheter är sällsynta och alltmer opålitliga — gummiremmarna torkar ut, capstanerna slits platta och huvudena korroderar.
Det fjärde problemet är att hitta någon som tar dem på allvar. De flesta digitaliseringstjänster vägrar antingen ta emot minikassetter eller behandlar dem som en bisak. Innehållet på minikassetter — juridiska förhör, medicinska anteckningar, polisintervjuer, muntliga historier, morfars memoarer — har ofta större historiskt och juridiskt värde än underhållningsinnehållet på vanliga ljudkassetter.
