Super 8-film är gjord av cellulosaacetat — en plast som aldrig var avsedd att hålla i ett sekel. Under årtiondena genomgår acetatbasen en långsam kemisk nedbrytning som kallas ättiksyra-syndrom (vinegar syndrome), uppkallad efter den karaktäristiska ättikslukten som uppstår under förfallet.
När ättiksyra-syndromet väl har startat accelererar processen. Filmbasen krymper, deformeras och blir spröd. Skarvar lossnar. Perforeringshål spricker och brister. Emulsionsskiktet — där själva bilden sitter — lossnar från basen och orsakar permanenta bildförvrängningar. I framskridna fall blir filmen så skör att den smulas sönder vid minsta beröring.
Färgfilm lider av ytterligare en form av förfall: färgämnesblekning. De karaktäristiska varma tonerna hos Kodachrome förskjuts mot magenta när cyanskiktet försämras först. Ektachrome tappar kontrast och utvecklar färgskiftningar. Fujifilm-rullar tenderar mot grönt. Dessa förskjutningar är permanenta i originalfilmen — men kan korrigeras under den digitala skanningen.
Filmrullar som har förvarats i varma eller fuktiga utrymmen (vindar, garage, förråd) försämras mycket snabbare än film i svala och torra förhållanden. Men även väl bevarad film lever på lånad tid — den kemiska processen är oundviklig, bara hastigheten varierar.