U-matic-band från 1970- och 1980-talet drabbas av sticky shed-syndromet allvarligare än nästan alla andra konsument- eller professionella format. Det polyuretanbaserade bindemedlet som Sony, Maxell, Ampex och 3M använde i U-matic-band bryts ned när det absorberar fukt ur luften — en process som kallas hydrolys. Bindemedlet blir klibbigt och geléartat, det magnetiska oxidskiktet lossnar från polyesterbasen och bandet blir fysiskt farligt att spela upp. Att försöka spela ett klibbigt U-matic-band i ett oförberett däck smetar igen huvudena, kontaminerar transporten och kan förstöra bandet.
Mögel är det andra stora problemet. U-matic användes flitigt av SVT och regionala TV-stationer, företags-AV-avdelningar och myndighetsarkiv — varav många saknade klimatkontroll. Band som legat i fuktiga källare, garage eller förråd i 30–40 år anländer ofta med synlig mögelväxt på bandytan eller inuti kassettskalet. Mögel sprider sporer på uppspelningshuvudena och kan göra ett helt däck oanvändbart i timmar.
Det tredje problemet är utrustningen. Sony slutade tillverka U-matic-däck på 1990-talet. Fungerande broadcast-U-matic-spelare (BVU-950, VO-9800-serien) säljs för 15 000–50 000 kr på andrahandsmarknaden 2026, och utbudet krymper varje år. Huvudena slits, capstanrullarna smulas sönder och reservdelar finns i princip inte. De flesta digitaliseringstjänster har varken utrustningen eller kunskapen.
Det fjärde problemet är mångfalden av varianter. U-matic tillverkades i tre inkompatibla varianter: Lo-Band (originalformatet från 1971), Hi-Band (den professionella versionen med högre kvalitet från 1974) och U-matic SP (broadcast-versionen från 1986). Att spela ett Hi-Band-band i ett Lo-Band-däck ger en förvrängd bild. Många digitaliseringstjänster vet inte ens vilken variant de hanterar.