Nidingens dubbelfyr

Att omforma Nidingen från ett vindpinat, naket skär med rykande, öppna stenkolsbrasor till ett modernt, arkitektoniskt imponerande fyrområde var ett heroiskt åtagande som krävde både obeveklig vision och enormt hårt arbete. Den överlägset viktigaste milstolpen, som kom att definiera platsens nuvarande arv och visuella signatur för evigt, skedde mellan åren 1832 och 1834. Öns egen kullersten dög inte som byggnadsmaterial, och för att hålla nere kostnaderna fick man tillstånd att hämta färdighuggen sten från de förfallande murarna kring Varbergs fästning. Tornen var ritade som runda, men fästningsstenen lämpade sig inte för runda torn, så de byggdes sexkantiga. Varje hugget stenblock i Nidingens tvillingtorn bär därmed på ett dubbelt arv: en bit av Varbergs fästning som fått nytt liv i en livräddande byggnad ute på det blåsiga grundet.

Detta kolossala byggnadsprojekt förändrade Nidingens silhuett i grunden. Redan 1846 byggdes tornen på med 15 fot för att ge ljuset en högre och friare utgångspunkt. De arbetskrävande stenkolsfyrarna ersattes av oljelampor och linsapparater, byggda efter Augustin Fresnels optiska principer, och fyrarnas ljus nådde nu längre ut till de hårt prövade fartygen. Ljuset var ändå svagt: mellan 1917 och 1944 inträffade 44 fartygsolyckor vid Nidingen, och 1944 beviljades pengar till en ny fyr. År 1946 tändes det nya betongtornet, och de två stentornen släcktes efter mer än hundra år i tjänst. Driften automatiserades sedan steg för steg, och från årsskiftet 1978/79 var fyrplatsen helt obemannad.

Den extremt isolerade och svårtillgängliga ön är än idag ett i allra högsta grad levande, historiskt monument där tiden och vindarna tycks ha kapslat in forna tiders ande. Ön förvaltas av Statens fastighetsverk, och de två gamla fyrtornen och det nya tornet är statliga byggnadsminnen. Föreningen Nidingens Vänner restaurerar byggnaderna med frivilliga krafter, i samarbete med Statens fastighetsverk. De två dubbeltornen från 1832 står som orubbliga giganter vid horisonten, väderbitna av decenniernas outtröttliga stormar. I tornens skugga står bostadshusen från 1832, 1852 och 1930, där fyrmästare, fyrvaktare och deras familjer bodde. Från slutet av 1800-talet fanns en skola på ön, och år 1916 bodde 23 barn på Nidingen; den sista barnfamiljen bodde kvar till 1959. Om man stannar upp och blundar kan man nästan höra barnen i öns skola, den dova vinden som får spröjsade fönster att skallra, och hur bruset från vågorna dikterade livets hårda villkor.

Nidingen har också en lång historia av mistsignaler. Redan år 1766 sattes en klockstapel upp på ön, med en malmklocka som gjutits året innan i Stockholm. Vid mörkt och disigt väder klämtades klockan varje halvtimme för att varna fartyg som kom för nära. År 1875 kompletterades den med tre kanoner, som avfyrades när ett fartyg närmade sig revet. Klockan lämnade ön 1946 och finns sedan dess på Sjöfartsmuseet i Göteborg, där den bland annat ringer in det nya året. Reven runt Nidingen är en vrakkyrkogård: enligt Föreningen Nidingens Vänner har de orsakat uppskattningsvis 700 skeppsbrott genom historien.

Nidingens dubbelfyr har en särskild plats i svensk sjöfartshistoria. Fyrplatsen är en symbol för en försvunnen sjöfartsera. Att vara landets första fyrplats skänker platsen vördnad, men det är dubbelfyren som gör Nidingen känd även utanför Sverige. Beslutet att lösa förväxlingsproblemet med Anholt genom att resa två torn intill varandra var ett djärvt företag för sin tid. Dubbelfyrar var vanliga innan man började ge fyrar olika fyrkaraktär, och i början av 1900-talet var Nidingen och Ursholmen de enda som fanns kvar i Sverige.

Fyrplatsens kontinuitet genom krig, skiftande gränser – från dansk till svensk överhöghet – och industriella omvälvningar gör den till ett levande lexikon över navigationskonstens utveckling. Från öppna kolfyrar och vippfyrar, via täckta stenkolsfyrar, linsfyrar med olje- och fotogenlampor och luxljus, fram till elektriskt ljus och automatisering: allt detta har utspelat sig här.

Trots att de sista fyrvaktarna lämnade ön i slutet av 1970-talet är Nidingen idag långt ifrån en öde och bortglömd plats. Ön och vattnen runt den är sedan 1980 ett naturreservat. Här häckar Sveriges enda koloni av tretåig mås, enligt föreningen omkring 45 par, och Göteborgs ornitologiska förening har sedan 1980 en fågelstation på ön, där mer än 250 000 fåglar har ringmärkts. Det finns ingen fast färjetrafik, men Destination Gottskär-Nidingen ordnar båtresor från Gottskär. Den som vill kan också övernatta på ön, i föreningens lägenhet för medlemmar eller i den gamla Bagarstugan, och somna till havets brus.

Den här artikeln är skriven av EachMoment, som digitaliserar gamla fotografier, filmer och band, som en del av en serie om lokalt kulturarv.