Skonerten Constantia

Doften av trätjära, saltstänkt ek och det rytmiska, nästan andhämtande knarrandet från en massiv rigg som spänns i vinden. Att kliva ombord på Skonerten Constantia är att omedelbart förflyttas mer än hundra år tillbaka i tiden, till en obarmhärtig men romantiskt skimrande epok då vind och handkraft var de enda sätten att tämja havet. Hennes svarta skrov i ek, bok och pitchpine vilar numera tryggt i vattnet vid Huvudsta i Solna, och hennes master sträcker sig stolt mot skyn som monument över en svunnen tid. Detta är dock inte bara ett fartyg som bevarats för syns skull; det är ett högst levande, fullt seglande arbetslivsmuseum. Varje planka i däcket, varje kraftigt spant och varje handsplejsat tågvirke bär på ekot av otaliga sjömil och generationer av sjömäns strävsamma vardag. Hon är en majestätisk överlevare från de vita seglens guldålder, en flytande tidskapsel som låter oss känna historiens vingslag i varje vindpust.

Ett fartyg föds i Marstal

Historien om Constantia tar sin början i en värld som visserligen stod på tröskeln till en ny, maskindriven och industriell era, men där den tunga sjöfarten i många avseenden ännu förlitade sig helhjärtat på seglens enorma kraft. Året var 1908 när hon, med doften av nysågat virke och linolja hängande i luften, löpte av stapeln vid Niels Hansens välrenommerade varv i det danska sjöfartssamhället Marstal på ön Ærø. I Marstal fanns kring sekelskiftet 1900 åtta varv som byggde segelfartyg i trä, och här formades hon av skickliga skeppstimmermän till en robust och sjövärdig tvåmastad skonert på 66 bruttoregisterton.

Ursprungligen döptes fartyget till Minde (vilket betyder Minne), och hennes allra första uppdrag i livet präglades av slitsamt och smutsigt arbete. Hon sattes nästan omedelbart i tung fraktfart och plöjde envist genom Östersjöns ofta vresiga och oförutsägbara vatten. Lastad till brädden med svart kol från hamnarna i Stettin på den dåvarande tyska kusten (i dagens Polen) seglade hon outtröttligt mot den växande och energitörstande industristaden Köpenhamn. Hennes gedigna konstruktion i ek, bok och pitchpine gjorde henne till en oerhört uthållig arbetshäst, noggrant byggd för att motstå isande vinterstormar, piskande regn och den tunga lastens påfrestningar.

Från vind till motor och genom decennier av frakt

Fartygets långa liv utgör en fascinerande spegling av 1900-talets omvälvande tekniska och ekonomiska utveckling inom hela den nordeuropeiska sjöfarten. Efter sin inledande danska period såldes hon i september 1916, mitt under första världskriget, till en redare i Arendal i Norge. Där, i krigets och modernitetens skugga år 1917, fick det dittills uteslutande vinddrivna skeppet sin allra första motor installerad – en tvåcylindrig Munktell tändkulemotor på 50 hk – och riggen togs ner så när som på fockmasten. Detta var en tydlig och oundviklig eftergift till en ny tid som krävde snabbare transporter och mer pålitliga tidtabeller, oberoende av vindarnas ständiga nycker.

År 1921 styrde hon för första gången stäven mot Sverige när hon köptes av en redare i Kalmar. Här inleddes hennes tveklöst längsta och kanske mest strävsamma epok. Under nya namn, först Altair och senare Per-Olof (1924) samt slutligen Marina (1939), blev hon en mycket välbekant syn i de vidsträckta svenska skärgårdarna och i Mälarens myllrande hamnar. Under de kommande decennierna fungerade hon som en del av blodomloppet för ett land i snabb utveckling. Hon fraktade oförtröttligt allt från ved, kalksten och cement till salt, spannmål och potatis längs de vindpinade kusterna. År 1943 tvingades hon anpassa sig ytterligare för att förbli lönsam i en sjöfartsindustri som genomgick en dramatisk rationalisering. Hennes vackra rigg skars ner och hon byggdes om till en mer lätthanterlig motorgaleas med styrhytt. Hennes master kortades, hennes segelyta minskade drastiskt, och maskinen fick ta över huvudansvaret för framdrivningen. I denna något vingklippta, men mycket praktiska skepnad, överlevde hon som fraktskuta ända fram till pensioneringen år 1967.

Att bevara ett maritimt hantverk

Idag är det inte längre salt, kol eller ved som omsorgsfullt bevaras i lastrummet, utan något som ur ett kulturhistoriskt perspektiv är långt mer värdefullt: den immateriella kunskapen om traditionell segling och livet ombord på en äldre svensk fraktskuta. Sedan lönsamheten för de små träskutorna försämrats köptes fartyget 1968 av sex ungdomar i Stockholm, som använde henne för semesterseglingar. Det var sedan eldsjälen Hakon Malmborg som år 1988 tog det stora och avgörande initiativet. Genom hans försorg inleddes en passionerad, kostsam och tidskrävande kamp för att återställa fartyget. Det var i samband med detta som hon fick namnet Constantia. År 1988 firades hundraårsminnet av Dan Anderssons födelse, och namnet är hämtat från fartyget i hans dikt ”Jungman Jansson”.

Det ståtliga och välpolerade fartyg vi med beundran kan betrakta idag är resultatet av noggranna och kärleksfulla restaureringar. Redan 1991–94 riggades hon åter som slätskonert, och sedan 1995 ägs och drivs hon av Stiftelsen Solnaskutan. Att kliva ner under däck, att med handen känna strukturen i de massiva träspanten och lyssna till hur skrovet mjukt men kraftfullt svarar mot vågorna, är att uppleva ett fullskaligt maritimt föremål som vägrar stå stilla. Organisationen bevarar inte bara ett skrov av trä – de bevarar aktivt hela hantverket, terminologin, sjömanskapet och metoderna från en sedan länge svunnen sjöfartsera. Ombord på Constantia hissas de tunga gaffelseglen fortfarande med hjälp av block, knarrande taljor och muskelkraft, precis så som det gjordes för över ett sekel sedan.

Ett seglande klassrum och kulturarv

Skonerten Constantia är idag oändligt mycket mer än bara en vacker och nostalgisk silhuett mot Huvudstas glittrande vattenbryn i Solna kommun. Hon är k-märkt och klassad som traditionsfartyg, ett formellt kvitto på hennes kulturhistoriska värde, och räknas som ett av Sveriges arbetslivsmuseer. Enligt stiftelsen är hon det enda av Niels Hansens 28 fartyg som fortfarande seglar. Hennes allra största och mest varaktiga betydelse ligger dock i hur hon fortsätter att levandegöra historien, att utbilda och att inspirera nya generationer. Som ett seglande skolfartyg för ungdomar, lägerskolor och vuxna utgör hon en flytande, fysiskt krävande och oerhört givande skola i ledarskap, praktiskt samarbete och djup respekt för havet.

Somrarna ägnas åt långseglingar i Östersjön och på Västkusten, ofta med deltagande i kappseglingar som Tall Ships Races. Under jubileumsåret 2008 seglade hon ända till Brest, deltog i Tall Ships Races från Liverpool och firade sin hundraårsdag i Marstal. När Constantia stävar ut genom Stockholms skärgård med alla segel satta är hon absolut inget stumt museiföremål som dammar igen bakom glas; hon är en levande, vibrerande länk mellan vår tids digitala, blixtsnabba samhälle och den hårda epok då vindriktning och havets krafter formade människors hela existens och försörjning.

Framtiden för ett K-märkt skepp

Framtiden för Skonerten Constantia ser ljus ut, så länge vindarna tillåts fylla hennes stora dukar och passionerade eldsjälar i Solna och runt om i landet fortsätter att underhålla hennes gamla, stolta skrov. Hon påminner oss dagligen om den otroliga tid, den genuina omsorg och den enastående hantverksskicklighet som krävdes för att bygga och navigera forna tiders stora segelfartyg. För den som besöker henne vid kajen, eller kanske till och med väljer att mönstra på för en oförglömlig seglats på Mälaren eller i den vidsträckta skärgården, väntar ett högst personligt möte med en historia som i allra högsta grad fortfarande andas.

Den här artikeln är skriven av EachMoment, som digitaliserar gamla fotografier, filmer och band, som en del av en serie om lokalt kulturarv.